Som fenomen är mikrolån och hela grejen med att låna direkt på nätet i termer av små summor, relativt nytt. Väldigt många har kritiserat denna låneform, forskare har kallat det för ett slags "cynisk utsugningsmetod", där lånegivaren är ute efter att utnyttja penningsvaga med låg ekonomisk intelligens. Tongångarna i media har ofta varit liknande den som Lena Mellin anlår i den här 3 år gamla artikeln:

Branschen karaktäriseras av en närmast bedövande frihet från skrupler och vanlig anständighet. Eller vad sägs om att låna ut en tusenlapp för 1 250 kronor – på 30 dagar? Räntan på det lånet är 25 procent – i månaden. Om det skulle betalas tillbaka efter ett år blev räntan tre gånger så hög som själva lånet. När du vill låna direkt kan du få pengarna utbetalda på ett snabbt och smidigt sätt. Blir du godkänd för lån kan du få tillgång till pengarna inom ungefär femtion minuter. Läs mer här.

Lena skriver vidare att hon ser den här låneformen som ett slags modernt ocker, och drar slutsatsen att snabblån av detta slag borde förbjudas. 

Jag kan hålla med om att en låneform där man kan låna direkt på nätet kan locka till att låna både oförsiktigt och impulsivt. Men att påstå att låneföretagaten är ute efter att "knäcka" sina lånetagare faller på sin egen orimlighet. Varför? Jo, om lånen inte återbetelas, så tjänar inte kreditföretagen några pengar. Det ligger alltså i kreditföretagens intresse att alla som tar snabblån, kan betala tillbaks dem. På så vis vill de också kolla så att du har rätt betalningsprofil. Det är också helt valfritt att ta denna typ av lån eller inte. Ingen tvingar dig. Kan du få ett lån på banken med bättre villkor, så är det givetvis att föredra. 

Personligen tycker jag att snabblån ska tas med stor försiktighet och bara om man verkligen behöver. Själv har jag tagit snabblån vid fyra tillfällen hitills, och alla när jag haft ett tillfälligt glapp i ekonomin. Det vill säga när jag haft inkomst "på gång", men där jag varit tvungen att betala en skuld direkt. Och då tycker jag också att det varit bra med möjligheten att låna direkt. 

I det här inlägget ska vi inte fokusera aktiviteten och konsten att låna direkt, utan mer allmänt blicka på kostnader, pengar när man är sambor. 

Det är viktigt att komma överens om hur mycket var och en ska betala av de gemensamma kostnaderna. Det gäller t ex hyra, telefon, tidning och mat. Ofta har man olika inkomster. Det är rimligt att var och en betalar i förhållande till sin nettoinkomst. Den som tjänar mer bör också betala mer av de gemensamma utgifterna. Bäst är att prata om det här på en gång när man flyttar ihop, för det blir svårare att ändra i det som man hunnit vänja sig vid - i alla fall för den som har bäst ekonomi.

Att öppna ett gemensamt konto, där var och en sätter in sin andel av de gemensamma kostnaderna varje månad kan vara ett sätt att lösa det praktiskt. Var och en har därutöver sin egen ekonomi och kan spara eller spendera efter eget huvud. Som sambo äger var och en sitt och ansvarar för sina skulder. Det enda man kan kräva vid en separation är bodelning av den gemensamma bostaden och det gemensamma bohaget.

Den gemensamma bostaden är den bostad som man har skaffat för att just bo där tillsammans. Vad menas då med gemensamt bohag? Man kan säga att det är allt som ryms i ett vardagsrum utan att det ser konstigt ut! Allt annat man köper, t ex en bil, ingår inte i samboegendomen. För att ha rätt till bilen måste man vara med och köpa bilen. För att visa att man är två ägare bör man skriva ett avtal som visar det. I bilregistret kan man bara ange en ägare.